Under helgen som varit har jag inte sovit många timmar. Vår älskade Frank har varit försvunnen, jag har varit ute i flera timmar och letat efter honom. Ropat och lockat med mat, både på natten, dagen och tidigt på morgonen. Men han fanns ingenstans. Min magkänsla sa att något hade hänt honom. Han brukar alltid komma in på kvällen, men det gjorde han inte i lördags.

Snälla grannar har hjälpt mig under helgen att leta då Rickard befunnit sig i Stockholm. Tacksam att jag fick sällskap mitt i natten. Några golfare och grannar hade tydligen hört ett slagsmål mellan 2 katter på eftermiddagen/kvällen på lördagen, så det fick mig att tro att han var såpass skadad att han inte kunde ta sig hem. På söndagsmorgonen hade vi haft vildsvin på besök på golfbanan också, det gjorde ju inte min oro lättare. Men i måndags morse 05.30 vaknade Rickard till av att han hörde något skrapande ljud. Han gick ner för att kolla om det var Frank som var på luckan eller vad det kunde vara, men han såg honom inte. Förrän han var på väg upp för trappan. Där satt han, vår älskade Frank! Han var alldeles slö och orkeslös, han kunde inte öppna sitt öga och vi kunde inte heller få upp det för att se vad som var felet.

Han kördes till veterinären och väl där så kunde de se att hornhinnan i ögat är illa skadad. De sydde igen ögat och har sparat en liten, liten öppning där vi ska ge han ögondroppar 1 gång/timman under våra vakna timmar. I torsdags var vi på kontroll och det såg bra ut, de kollade så att det inte var geggigt och infekterat. Eventuellt blir det en operation till och då ska de prova att flytta hornhinnan från sidan av ögat till där skadan är. Om det inte fungerar så tror vi att han måste lära sig att leva med ett öga tyvärr.

Vi är lättade att han är hemma igen! Det finns såklart en oro kvar om hur det ska gå för honom. Men han lever och finns hos oss. Det är många djur som klarar att leva med ett öga.