Mitt första inlägg i den nya privata bloggen. Jag har bloggat tidigare under namnet charlottethoren.se och där blandade jag privata inlägg med mina fotouppdrag som fotograf. Jag vill skilja på mitt privatliv och mitt jobb åt så jag tyckte det passade bra att skapa en ny blogg och nu i höst kommer en ny hemsida för jobbet att lanseras också, då jag bytt efternamn i samband med vårt bröllop i sommar. Ni kan lägga namnet på minnet, Charlottes Ateljé. Men så länge gäller den gamla hemsidan. 

Detta inlägg har jag alltså publicerat i den gamla bloggen innan, men jag ville publicera det här också. 

Nu kommer ett inlägg som jag velat posta tidigare men som vi inte vågat dela med oss av. Det handlar om ofrivillig barnlöshet. Det känns läskigt att blotta sig såhär men samtidigt kanske det kan hjälpa andra i samma/liknande situation. Jag tror också att det kan bidra till en förståelse för hur vi mår.

När du och din partner väl bestämt sig för att sluta med skydd och vilja bilda familj.
Då känns den resan pirrig och du väntar med spänning efter första försöket om ni lyckats redan då. För visst har man hört att det ska vara så lätt att bli gravid. Månad efter månad kommer den där dumma mensen. Det är ytterst sällsynt att det går så snabbt, men för vissa gör det. Inte för oss. Vi har nu försökt i snart 3 år. Utan resultat. Inget plus på egen hand. 

Efter 1 år sökte vi hjälp och startade först en utredning. (De hittar inget fel, vi har bara väldigt svårt att lyckas tydligen)
Efter utredningen skickades en remiss till Sahlgrenska. Där vi skulle få hjälp med IVF (provrörsbefruktning). Mina ägg och hans spermier.  På Sahlgrenska var det långa köer på fler månader, vårdgarantin hann gå in och vi kunde ta hjälp av en privat klinik ifall vi ville. Vi valde privat. Fortfarande väntetider men inte så långa. I vintras 2015 gjorde vi vårt första ivf försök, vi plussade men det slutade i tidigt missfall. I maj 2016 misslyckades vi med vårt andra försök. Denna gång lyckades ett embryo klara sig till nästa steg, som innebär frysen. Vid nästa försök kommer embryot från frysen att sättas in, de tidigare försöken har varit så kallade färskförsök och det innebär att jag har fått ta hormonsprutor för att kunna plocka ut ägg (vanligtvis produceras 1 ägg vid ägglossning, vid IVF kan upp till 25 ägg bildas som sedan ska plockas ut en och en) och sedan förbereda kroppen på ett embryo som ska sättas tillbaka. 

Landstinget betalar den privata kliniken vi går på och därför finns där ett avtal.
Vi ska alltså ha gjort alla våra försök inom en viss tid, och det här tycker jag är helt galet. Vi är i den sitsen nu att vi kanske inte kommer få alla våra försök på grund av detta. Allt hänger på ens egna cykel och det krockar för oss! Dessutom har kliniken semesterstängt, annars hade vi kunnat göra ett försök under sommaren. När jag ringde Sahlgrenska för att höra om de kunde förlänga avtalet fick jag bara till svar att vi skulle återkomma i augusti. Jag hoppas att vi kommer kunna förlänga tiden, det är inte säkert det går men det hoppas vi! 

Att kämpa så länge med att få ett plus är enormt påfrestande. Det tär så enormt på ens psyke. Att dessutom få till sig att det inte ska vara några problem för oss är också frustrerande. Man undrar ju vad sjutton vi gör för fel. Tillsammans är vi starka!

Har du frågor så våga ställ dem! Har du varit med om detta själv eller går igenom det just nu? Berätta gärna om du vill.
Här kan du läsa mer om ofrivillig barnlöshet.