massatjafs.blogg.se - När Svea kom till oss

Förlossningsberättelse och hur allting startade när Svea kom till världen. De första 2 veckorna i hennes liv.
Torsdag 27/4 skulle vi på föräldragrupp så jag ställde klockan lite tidigare så att jag skulle hinna duscha, äta frukost osv i lugn och ro. Jag sätter mig på toaletten för att kissa och när jag väl är färdig så känns det som jag kissar ännu mer, fast det kommer inte från urinröret? När det runnit klart så "ploppar" det till långt, långt ner i magen.

Jag känner mig lugn och hoppar in i duschen. Vi skulle också träffa vår barnmorska under dagen för att mäta magen och se ifall bebis fortfarande låg fixerad i säte. Så jag tänker att jag berättar för henne vad jag upplevt på morgonen. Hos barnmorskan visar magmåttet att det stannat av och ultraljudet visar att bebis ligger som innan, i säte. BM ska ringa och prata med Östra sjukhusetoch ge oss besked senare under dagen. Dels fråga om det som hände under morgonen hemma och sen boka in ett vändningsförsök. Vi får besked under eftermiddagen att vi ska åka till östra för en kontroll på grund av morgonens händelse. (Jag missade min baby shower på jobbet som mina fina kollegor annordnat då vi fick åka in)

Väl i undersökningsrummet konstateras det att det finns väldigt lite fostervatten. Så vi får reda på att de inte kommer kunna göra ett vändningsförsök och detta har jag haft på känn i några veckor. Läkaren sa då att jag har två alternativ, antingen föda i säte men det är inget vi rekommenderar sa hon. Eller planerat kejsarsnitt. Eftersom jag haft detta på känn så hade jag/vi redan bestämt oss för kejsarsnitt om en detta skulle ske. Vi visste alltså nu att det skulle bli snitt men vi visste inte vilken dag. Läkaren sa att detta brukar göras i graviditets vecka 39. Och jag var i vecka 36. Vi fick besked om att vi skulle komma tillbaka varje dag i 3 dagar för att kontrolleras. Fredag morgon åkte jag till östra för att göra ett ctg på bebis, samandragningar och jag skulle trycka på en knapp när jag kände bebisens rörelser. Det såg bra ut och lördag morgon var samma sak. Dock tyckte jag att jag inte kände henne lika mycket som jag gjort innan, när klockan var runt 23 på lördagskvällen så ringde vi in till östra för att rådfråga, om vi skulle åka in eller inte. Vi åkte in för en kontroll och det såg bra ut, hon rörde på sig där inne. Och vattnet såg fortfarande lite ut. Denna läkare frågade om vi fått något datum för snitt, men det hade vi inte fått. Vi skulle in på kontroll på söndagen (30/4) också och läkaren sa att ni kan ju tänka på att äta frukost men inte så mycket mer efter det ifall det blir snitt redan då. Men det var inget bestämt där och då. Hem och sova några timmar för att sedan gå upp tidigt för att åka till tredje dagens kontroll. Vi åt frukost och tog med oss våra väskor, ifall det skulle bli snitt denna dag. Men vi sa till varandra att det lär det ju inte bli så vissa grejer tog vi inte med oss. Vi visste att vi skulle få ett nytt utlåtande på dagens besök, eftersom det var den tredje dagen.

Inne i undersökningsrummet tittar läkaren på hur mycket fostervatten det finns där inne och hon säger att det finns väldigt lite vatten så det blir ett snitt idag! Vi blir alldeles chockade! Vi som trodde de skulle planera in en dag i början på den veckan. Läkaren ringde till den avdelning vi skulle till och sedan var det bara att hämta våra väskor i bilen och bege oss upp till avdelningen. Rickard fick ringa min syster och meddela läget, för även där missade jag en baby shower. Där fick vi smälta beskedet lite och jag skulle förberedas för operation. Det kom 2 akutsnitt i mellan så det blev ganska många timmars väntan, men samtidigt var det skönt med några timmar i alla fall, för vi hann smälta chocken lite. När klockan var runt 17-tiden fick vi träffa narkosläkare och han som skulle göra snittet, men eftersom det dröjde så hann personalen bytas ut. Så en kvinnlig läkare kom och presenterade sig. Strax efter 18 börjar förberedelserna och vi rullas in till operation närmare 19.

Inne i operationssalen ska de sätta ryggmärgsbedövningen, som gör så jäkla ont! Hon sticker mig fel 2 gånger, rakt in i benet. Jag hinner tänka massa hemska tankar, att nu går det åt helvete, nu blir jag förlamad. Vid tredje försöket blir jag liggandes på sidan och detta försök lyckas. Nu går det fort! Benen försvinner och personalen hjälper mig att lägga mig till rätta. De börjar tvätta mig och förbereda för snittet. Det känns lite obehagligt. Som att benen sover. Jag reagerar på medicinen och antagligen kom all min nervositet där och då. Överkroppen skakar som bara den. Jag har varit väldit lugn hela gravidieten och även under denna dag då vi fick reda på att det blir snitt, så det var som att allt kom som en bomb just då. Jag känner hur något rör sig inne i magen, ungefär som när hon rörde sig, jag förstod inte att de redan var inne men det var doktorerna som var där inne och grävde. Strax därefter hörde vi ett skrik och personalen kom runt och visade oss. Och de lyfte på handduken så att vi kunde se om det blev en flicka eller pojke. Vilken överraskning när vi såg att det blev en liten Svea! (Rickard har sagt hela tiden att det skulle bli en tjej). Medan jag blev sydd fick Rickard följa med till ett rum bredvid där de torkade av Svea och Rickard fick klippa navelsträngen. Jag började må illa och kräktes en del. När de var klara kom de tillbaka till mig. Svea föddes 19:15 och vägde 2870g och var 46cm lång.

När jag var färdig blev jag rullad till uppvaket där bedövningen skulle släppa, så jag fick lämna Rickard och Svea. Det kändes väldigt jobbigt, det enda jag ville var att få vara tillsammans med dem! På uppvaket skulle jag vara 1,2-2 timmar innan jag fick vara med dem igen. Men bedövningen släppte inte så snabbt på mig. Utan jag var på uppvaket i 5 timmar!! Åter igen kom de där tankarna om förlamning i benen. Varför tog det sån tid? Personalen kom flera gånger och frågade om jag kunde röra på benen eller tårna, men vafan det var ju helt dött?! Jag kunde verkligen inte röra något alls. Efter ungefär 3-4 timmar började benen/låren att bli lite rörliga, då menar jag väldigt lite. Jag försökte röra på benen, och fötterna/tårna nästan hela tiden. Jag ville ju upp till bb! För dit fick jag inte komma förrän jag kunde röra på mig som vanligt igen. Personalen sa också till mig, försök att sov lite. Men hur fasiken skulle jag kunna sova? Det enda jag kunde tänka på var mina älsklingar som befann sig på bb och mina ben som inte ville "vakna". När klockan närmade sig 01 kom läkaren in och undersökte mig, lyssnade på hjärtat och ställde lite frågor. Mina fötter och tår var inte helt som vanligt men han sa att jag skulle få åka upp ändå. Personalen ringde efter vaktmästaren och skulle köra upp mig till bb. Det var helt underbart att få komma dit! Vi fick komma in på vårt rum och jag var fruktansvärt hungrig så mackor och saft kom de in med. Tog inte många sekunder innan jag länsat faten.

Vi förstod ganska så snabbt att Svea var för svag för att orka suga på bröstet och dessutom hade hon inte förstått hur man gör, så vi fick mata henne med kopp och efter någon dag provade vi med amningsnapp och med slang och spruta. Tuffa dygn, vi båda var vakna när det skulle matas då det blir lite komplicerat när man måste mata på detta sätt. Jag fick börja pumpa och stimluera brösten så att bröstmjölken skulle sätta igång. Jag vill ju så gärna amma och kan jag inte det så vill jag i alla fall kunna ge henne så mycket jag bara kan utav min mjölk. Vi fick stanna på bb i 5 dagar. Svea gick ner i vikt under dagarna på bb så vi skulle komma tillbaka på söndagen för att väga henne, vi åkte hem på fredagen. Det var läskigt att komma hem, vi upplevde att hon började äta sämre. Vi ringde och rådfrågade med avdelningen men de lugnade oss. Väl på vägning/kontroll på bb mottagningen under söndagen så fick även personalen mata henne och de fick se hur slö hon var. En barnläkare tillkallades och Svea fick lämna prover. Läkaren sa att hon såg jättefin ut och proverna var också bra. Tillsammans med personalen fick vi ändra strategi och sätt att mata henne på. Vi skulle prova flaska. Vilket jag helst hade velat undvika med tanke på att de kan bli förvirrade när det gäller sugteknik, det gäller även napp så Svea har inte börjat med napp. Vi vill att hon ska lära sig äta i första hand! Första nappflaskan tog hon inte, den ska likna bröstvårtan och den teknik som används vid bröstet. Vi fick prova flaska 2 (en mam flaska) och den tog hon bättre. Det har tagit tid för henne att lära sig suga på den med, men mycket bättre än de andra sätten. Stressen och oron började lägga sig lite mer när vi såg att det faktiskt gick bättre med flaskan. Vi tränar fortfarande på att ta bröstet och förhoppningsvis kanske vi kan börja amma om några veckor. Under måndagen 8/5 fick jag tillbringa en hel dag på akuten för misstänkt propp i benet, men som tur var så var det inte det. Bara överansträgning. Har ju säkert ansträngt mig annorlunda nu när snittet gjort så himla ont. Har ju knappt kunnat röra på mig. 9/5 fick vi tid hos BVC för att väga Svea igen, och nu var hon nästan tvungen att ha gått upp i vikt eller stannat av. 20g upp sen söndagen så vi blev väldigt glada. Hon vägdes nu i torsdags igen (11/5) och denna gång 45g upp! På måndag ska vi väga henne igen, vi kollar henne ofta nu eftersom situationen är som den är.

Hur mår vi?
Vi mår bara bra, men är såklart väldigt trötta. Dessa 2 första veckorna har ju varit väldigt intensiva och mycket oro och spänningar kring detta med matningen har tagit mycket av vår energi. Nu är hon äntligen här vårt lilla mirakel. Vi är superlyckliga!

Många har frågat hur jag mått nu efter att Svea är född.
Som många vet så har jag haft en väldigt jobbig graviditet med många sjukhusvistelser pga kraftiga kräkningar. Jag har kräkts sedan dag 1, varje dag fram tills att hon kom. SIsta spyan la jag på operationsbordet. Jag har haft svårt för mat och dofter också. När jag fick komma upp till bb klockan 01 på natten så fick jag fyra mackor och saft. Det var såå gott! Även första lunchen dagen efter! Herregud! Jag bara vräkte i mig. Rickard frågade var maten tog vägen haha! Problem med dofterna satt kvar i några dagar, en dag tyckte jag till och med att en av sköterskorna doftade gott! Blev förvånad själv. Konstigt det där, hur allt bara kan försvinna! Men jag är så glad för det. Önskar inte ens min värsta fiende att må som jag gjort under graviditeten. Nu har vi världens finaste Svea hos oss. Ett stort tack till Nordic IVF i Göteborg som gjort detta möjligt!